En konstitutionell demokrati utgör en kombination av två principer: folksuveränitet och rättsstat. I en demokrati skall de offentliga besluten ytterst vila på medborgarnas samtycke. Vid tvedräkt fattas beslut normalt enligt majoritetsprincipen. Men majoriteten måste utöva sin makt under ansvar. Den offentliga makten utövas under lagarna.

På detta allmänna plan torde det råda bred enighet. Svenska konstitutionella principer ligger här helt i linje med den allmäneuropeiska utvecklingen.

Det är när idéerna skall omsättas i praktiskt verkande institutioner som problemen börjar torna upp sig och meningsskiljaktigheterna kommer i dagen. Sverige, liksom åtskilliga andra av de gamla etablerade demokratierna, våndas över hur man skall finna en rimlig balans mellan politik och juridik.

Ett ledmotiv i åtskilliga rapporter som strömmar ut ur SNS-huset är att Sverige behöver mer av maktdelning och konstitutionalism. Årets rapport från Ekonomirådet hade den betecknande titeln Politisk makt med oklart ansvar. Förra årets rapport från Demokratirådet kom till slutsatsen att Sverige kan bli en bättre konstitutionell demokrati.

I en nyutkommen debattbok, Den starka demokratin, sätter statsvetaren Rune Premfors etiketten "nykonstitutionalism" på denna uppfattning. Må så vara, men det är angeläget att framhålla att pläderingen för maktdelning och konstitutionalism ingalunda är liktydig med ett förord för ökad juristmakt inom alla områden.

I några avseenden är Sveriges rättsliga institutioner visserligen för svaga. Det finns här ingen anledning att upprepa de exempel som utvecklats i tidigare SNS-rapporter: bristen på tydliga maktdelningsprinciper i regeringsformen, domstolarnas undanskymda plats i grundlagen, den svaga lagprövningsrätten, frånvaron av författningsdomstol samt lagrådets svaga ställning.

Men det finns också exempel på att den juridiska makten är för stark. I förra årets demokratirådsrapport pekade vi på det för Sverige egendomliga förhållandet att förvaltningsdomstolarna inte endast prövar myndighetsbeslutens laglighet utan också beslutens lämplighet. Men lämplighetsfrågor avgörs där de bäst hör hemma i ett demokratiskt samhälle: hos politiskt ansvariga organ, inte i självständiga domstolar.

Med Sveriges EU-medlemskap ägde det rum en gigantisk maktförskjutning från den nationella till den europeiska arenan. Överstatligheten innebär att gemenskapens beslut har direkt rättsverkan i medlemsländerna. Inom unionen spelar EG-domstolen en mycket viktig roll.

Nyligen intervjuades en av EG-domstolens domare, Hans Ragnemalm, som nu för övrigt återvänt till Sverige och tillträtt som Regeringsrättens ordförande. Ragnemalm vittnar om domstolens handlingsutrymme. Domstolen tillämpar ofta grundlagen, dvs. Romfördraget. Lagarna, direktiven och förordningarna är inte så detaljerade som i nationell lagstiftning.

"Båda sakerna leder till att vi har mycket större frihet att fylla ut lagstiftningen och att skapa nya regler - det vill säga, vi fungerar i viss utsträckning som lagstiftare", säger Ragnemalm till tidningen Från Riksdag och Departement (nr 13 2000).

Detta uppenbarligen korrekta konstaterande innebär att rättsväsendet fått en aktiv, politisk roll, som går långt utöver den konstitutionella demokratins strikta balans mellan folksuveränitet och rättsstat.

Huvudorsaken till denna obalans i EU:s maktstruktur torde knappast vara makthungriga juristers expansionslusta. Snarare är det stats- och regeringschefernas ovilja att ersätta den svåröverskådliga samlingen av fördragstexter med en tydligare konstitutionell bas för EU:s verksamhet. Inom EU har det bildats ett maktvakuum som det fallit på domstolen att fylla ut.

Författningspolitisk passivitet leder i detta fall till ökad juristmakt. Sverige har, som stat och som EU-medlem, lång väg kvar till en välfungerande balans mellan juridik och politik inom ramen för en konstitutionell demokrati.