Den 16 februari 2012

KRISTER REUTERSWÄRD – ETT 75-ÅRSMINNE

 

I dag är det 75 år sedan Krister Reuterswärd stupade. I början av januari 1937 hade han anlänt till Spanien som frivillig i den internationella brigaden. Han sattes omedelbart in som kulspruteskytt i Edgar André-bataljonen, som uppkallats efter en tysk kommunist som avrättats av nazisterna. Uppgiften var att hålla vägen mellan Valencia och Madrid, en viktig försörjningsled för huvudstaden. Under ett motanfall vid Jarama den 16 februari 1937 träffades han av en kula och dog omedelbart. Krister Reuterswärd blev 21 år gammal.

Krister Reuterswärd var aktiv i Clarté, denna studentorganisation som hade som mål att ”kritiskt undersöka vår tids sociala idéer, samhällsinstitutioner och kulturella grundvalar och bana väg för en socialistisk samhällsordning”. Tidskriften Clarté slog upp nyheten om hans död och skrev att den framtida historieskrivningen kanske skulle ge den internationella brigaden en hedersplats som den första militära formation som spontant bildats med anslutning från alla land till demokratins och frihetens försvar.

Krister Reuterswärd hade tidigt kommit i kontakt med radikala intellektuella och antifascister i Europa. Tillsammans med sin kamrat Jörgen Westerståhl, som senare skulle bli professor i statskunskap, besökte de sommaren 1933 den röde bankiren Olof Aschberg i Paris. Där mötte de vänsterförfattaren Theodor Plievier och hans fru Hildegard, som tidigare varit gift med teatermannen Erwin Piscator.

Theodor Plievier hade blivit berömd för sin antikrigsroman ”Kejsarens kulier”, som slutar med en självupplevd berättelse om det tyska matrosupproret i första världskrigets slutskede. Paret Plievier var nu på flykt undan Hitler och hamnade 1934 i Moskva.

Krister Reuterswärd kom till Moskva sommaren 1934 för att besöka Jörgen Westerståhl, som blivit Plieviers medhjälpare vid den stora författarkongress där Maksim Gorkij höll inledningstalet. Från svensk sida deltog Moa Martinson, Harry Martinson och Erik Blomberg.

Maud Reuterswärd, författare och radiomedarbetare, tecknade senare en minnesbild av sin bror. ”Med två delar vantrivsel, en del äventyrslust och ett mått idealism blev inbördeskrigets Spanien ett tänkbart mål i tillvaron. Vad, eller vem, som kom honom att söka sej dit, kan göra detsamma. Verkligheten omgjordade honom inte, förrän han spände patronbältet kring höfterna, den natten gruppen smugglats över gränsen från Frankrike.”

Då han stupade för en dumdumkula, då solen glödgade stenbrotten vid Jaramafronten, tror jag att han fann det han sökt, fortsätter Maud Reuterswärd: ”Frihet och trygghet. Det fanns inget varför mer, och inget förgäves. Och han som hela sitt liv slogs en fruktansvärd kamp mot mörkrädslan, lyckades göra det vi många gånger kretsat kring. Dö snabbt, ung, bland kamrater och han slapp en gråtgrav med sten och namn.”

Maud Reuterswärds artikel är tryckt i tidskriften Clarté, i ett nummer som gavs ut till tjugoårsminnet av Spanienkriget. En ledarartikel ställer frågan vilka bidrag som clartéstudenten Krister Reuterswärd, och andra som blev kvar i spansk jord, skulle ha lämnat vetenskap, kultur och politik om inte kriget kommit emellan. ”Den fascistiska eldgivningen träffade dessa originella personligheter i början av deras meningsfyllda utveckling.”
 

Olof Petersson
Dessa rader bygger på min senaste bok, ”Statsvetaren: Jörgen Westerståhl och demokratins århundrade” (SNS Förlag 2011).