RECENSION

Lars Tobisson
Löntagarfonder - Så nära men ändå inte
Dialogos 2016

Tidskriften Respons, 1, 2017

Efter att ha lämnat den aktiva partipolitiken har moderaten Lars Tobisson blivit en flitig författare. Vid sidan av två skärgårdshistoriska arbeten har han skrivit en läsvärd memoarbok (2009), en biografi över Gösta Bohman (2013) och nu en historik över löntagarfondsdebatten.

Tobisson hemlighåller ingalunda att han i högsta grad var en aktiv deltagare i den mångåriga striden om löntagarfonder. I själva verket bidrog han starkt till det kompromisslösa motstånd som gjorde LO:s fondförslag till en av de mest polariserade frågorna i svensk inrikespolitik. Men hans nya bok är långt ifrån en partsinlaga. Lars Tobisson har doktorerat i statskunskap och förenar sitt patos med en kylig analytisk blick.

Boken skildrar inte bara motståndarsidans argumentering utan ger också anmärkningsvärt välunderrättade inblickar i spelet inom arbetarrörelsen. Författaren motiverar sin bok med att han märkt hur många yngre endast har vaga uppfattningar om vad löntagarfondsdebatten handlade om och hur de äldres minnesbilder börjar blekna. I detta avseende har han lyckats. En granskningsnämnd kanske skulle sätta vissa frågetecken för opartiskheten men saklighetskravet är väl uppfyllt. Boken fungerar som en lättläst översikt över löntagarfondsdebattens många turer, från dess början med Rudolf Meidners och Anna Hedborgs förslag 1975, över företagarnas motdemonstration den 4 oktober 1983 och riksdagsbeslutet i december samma år fram till fondernas avveckling efter den borgerliga valsegern 1991.

Den kronologiska framställningen bryts då och då av korta porträtt av löntagarfondsdramats huvudaktörer. Partipolitikern och statsvetaren Tobisson visar sig också vara karikatyrartist. Dessa vassa små personskildringar skulle knappast platsa i Svenskt biografiskt lexikon men behöver för den skull inte vara mindre sanna.

Min egen läsning av denna bok påverkas av att jag som statsvetare forskade om svensk inrikespolitik under hela löntagarfondsdebattens tidsperiod. Det är ofrånkomligt att jag jämför Tobissons bild med mina egna intryck och forskningsresultat. Det kanske börjar bli dags att med kritisk distans blicka tillbaka på dessa två årtionden i svensk politik, från 1970-talets första hälft till en bit in på 1990-talet. Vad var det egentligen som hände? Var det ofrånkomligt? Hur har den ideologiska debatten och de politiska besluten under dessa år format dagens svenska samhälle?

Det stora som hände under denna tidsrymd är att det socialdemokratiska partiet förvandlades från ett statsbärande parti med en närmast hegemonisk dominans i det offentliga livet till ett parti bland andra. Vad är orsaken, vilken maktfaktor ligger bakom denna dramatiska förändring? Svaret är: väljarna.

Vid valet 1968 röstade 50,1 procent på socialdemokraterna och partiet fick därmed egen majoritet i riksdagen. Detta var kulmen på en lång period med brett väljarstöd. Under den socialdemokratiska epoken var de borgerliga partierna förpassade till en maktlös oppositionsroll. Men något hände under 1970-talet. För socialdemokraterna inleddes en
nedgångsperiod som ännu inte visar något slut. Valet 1976 blev en vändpunkt. Rollerna byttes. Valresultatet innebar att Olof Palme blev oppositionsledare och att centerledaren Thorbjörn Fälldin bildade regering.

Visserligen hade det inte gått så lång tid sedan LO presenterat sin idé om löntagarfonder. Men uppmärksamheten blev stor och förslaget påverkade valet. Jag var ansvarig för valundersökningen 1976 och kunde efter den statistiska analysen konstatera att det var ett par frågor som ledde till att socialdemokraterna förlorade makten. Kärnkraftsdebatten och det långa maktinnehavet, med affärer och anklagelser för pampvälde, hade förvisso sin betydelse. Men löntagarfonderna spelade också en viktig roll. Från borgerligt håll beskylldes arbetarrörelsen för att vilja socialisera privat egendom. Socialdemokraterna hamnade i debattmässigt underläge. Väljarna tog intryck och många bytte parti av ideologiska skäl.

Några år senare hade jag som ledare för Maktutredningen anledning att reflektera över de pågående förändringarna i politik och samhälle. Utredningen knöt ihop sina observationer genom att anknyta till begreppet den svenska modellen. Vi konstaterade visserligen att det fanns olika tolkningar av detta begrepp och att ordet ”modell” kan ge en alltför enkel och statisk bild. Men det stod ändå klart att den historiska kompromissen mellan arbete och kapital, samförståndskulturen och sättet att lösa konflikter på arbetsmarknaden hade format en alldeles speciell samhällsordning. Den svenska modellens glansperiod sammanföll med socialdemokratins politiska dominans.

Maktutredningen drog slutsatsen att samhällsutvecklingen var på väg i annan riktning än den svenska modellen. När vi publicerade vår rapport 1990 stod det klart att en mer individorienterad tolkning av demokratibegreppet höll på att utmana det kollektivistiska, samhällsorienterade synsätt som präglat den socialdemokratiska modellen. Maktutredningen utmynnade i frågan hur man kan förena önskan om social trygghet på grundval av gemensamma ordningar med önskan om individuell valfrihet.

Uppenbarligen var löntagarfonder inte svaret på denna fråga. Lars Tobisson låter ett citat från Rudolf Meidner sammanfatta vad det var som hände: ”Denna process är en del av Sveriges moderna historia och markerar övergången från den av arbetarrörelsen dominerade nationalstatliga folkhemspolitiken till en globaliserad marknadsekonomi där utrymmet för både facket och de välfärdspolitiska ideologierna begränsades på ett avgörande sätt.”

Ingen kan förneka att det pågår genomgripande omvärldsförändringar men i Meidners tolkning framstår arbetarrörelsen endast som ett passivt offer för yttre krafter. Men politik är ju att vilja, brukade Palme påpeka. Den rimliga tolkningen är snarast att det socialdemokratiska partiet, efter LO:s påtryckningar, ville ha löntagarfonder, att man tog strid med de borgerliga och förlorade både debatten och sin dominans. Sverige blev därefter minst lika borgerligt som socialdemokratiskt.